And then there were none

Foto: adlibris.com/se

I morse lyssnade jag färdigt på Agatha Christies And then there were none. Detta är en riktigt spännande bok. Den börjar med ett barnkammarrim, som gett titel åt boken. Den nuvarande titeln kommer från rimmets slutrad, men tidigare titlar har utgått från rimmets namn. Först handlade rimmet om tio små negerpojkar, vilket redan i slutet av 1930-talet ansågs opassande i USA och de började använda den nuvarande titeln direkt. Ett tag handlade rimmet om tio små indianer, men det var inte heller så bra så nu är det tio soldatpojkar. Ön där handlingen utspelas heter då följaktligen Soldier Island nu.

En grupp människor blir inbjudna till ön, (som saknar förbindelser med fastlandet), av olika anledningar. När de kommer fram så är de åtta gäster och två tjänare i huset. Ägaren, som bjudit in dem, har fått förhinder och inte hunnit ansluta till sällskapet ännu. Redan första kvällen får de alla reda på att allt inte är som det verkar. Efter middagen hör de en röst från en grammofon som upplyser dem om att de är där för att de alla orsakat någon annans död, utan att drabbas av några direkta följder av sitt handlande. De flesta protesterar mot anklagelserna, och som läsare vet man inte riktigt vad man ska tro. När de diskuterat saken en stund faller en man död ner, han verkade sätta sin drink i halsen. Efter det så saknas en av de tio porslinsfigurerna, föreställande soldatpojkar, som står i matsalen. Fler personer dör, alla enligt barnkammarrimmet, och alla med följd att fler porslinsfigurer försvinner.

Gästerna på ön inser att det måste vara en av dem som är mördaren, vilket måste vara en hemsk vetskap att hantera. Det finns inga andra än de själva att vända sig till för råd, hjälp och stöd. samtidigt som de inte vet vem de kan lita på. Fler och fler dör och den enda teori som slår mig är att någon av dem kanske inte dött på riktigt. Även om min teori inte var så dum så kunde jag inte räkna ut hur allt hängde ihop. Fast på slutet så fick man allt förklarat för sig, så man behövde inte fortsätta grubbla efter att boken var slut. Jag kan förstå att detta anses vara Agatha Christies bästa bok, för den är riktigt intelligent skriven.

Murder on the Orient Express

Foto: adlibris.com/se

I helgen lyssnade jag färdigt på Agatha Christies Murder on the Orient Express. Jag hade inte tidigare läst något av Agatha Christie, men det borde man göra tycker en del så nu blev det så.

Hercule Poirot verkar kunde välja vilka fall han jobbar med. I denna bok skulle jag säga att han inte har så mycket val. Han reser med Orientexpressen och när ett mord sker, samtidigt som tåget fastnat i snön uppe i bergen, så börjar han sin utredning för att lösa mysteriet. Han förhör alla passagerare och sedan diskuterar han med sin vän, som är tågbolagets direktör, och läkaren som undersökte liket. Han förklarar sina teorier för de två andra herrarna och tar sedan i tu med att prata med en del passagerare igen, för att avslöja deras lögner. Poirot håller ordning på allt, sammanfattar och för fram teorier. Som läsare kan man relativt enkelt bara hänga med i hans arbete. Allt sker och förklaras på ett ordnat sätt. Hur allt hängde ihop kunde jag dock inte räkna ut, utan det fick jag reda på när Poirot samlade alla passagerarna för att berätta vad han kommit fram till.

Jag gillar Dan Stevens som uppläsare. Han ger olika röster och brytningar till alla karaktärer. Eftersom det är några stycken att hålla ordning på så hjälper det faktiskt att de alla låter olika. Vill man läsa lättsamma pusseldeckare så är nog Agatha Christies böcker ett utmärkt val, (jag håller på med min andra nu så jag har inte så mycket att gå på, men det är mitt intryck så här långt).

Charlotte Hassel

Foto: bokus.com

Igår kväll lyssnade jag färdigt på Charlotte Hassel av Frida Skybäck. Det har varit underhållande lyssning. Romantik och drama på 1700-talet, precis sådant som jag gillar.

1771 bor Charlotte på ett gods i England. Hon nås av ett brev som berättar om en förlovning. Detta brev får henne att återvända till Stockholm, som hon lämnade för 13 år sedan. Så börjar boken. Sedan byts perspektivet och det är 1758 och Charlotte är 16 år och förälskad i Axel Gyllenstierna. De har i hemlighet förlovat sig och väntar bara på rätt tillfälle att be Axels pappa om tillåtelse att gifta sig. Handlogen växlar sedan mellan 1771 och 1758, men varje kapitel börjar med plats och år så man vet hela tiden vart och när man är. Men i början så vet man alltså inte varför Charlotte lämnade Sverige och det dröjer nog ungefär halva boken innan berättelsen kommer ikapp sig själv och man förstår hur saker och ting hänger ihop.

Även om det är förutsägbart så är det bra. Romantik i verklig historisk miljö, frasande klänningar och peruker, intriger, svek och förlorad kärlek. Det här är precis vad jag behöver ibland. Om man som jag gillar böcker i den här stilen så rekommendera jag varmt denna bok.