Konsten att höra hjärtslag

Foto: adlibris.com/se

Idag läste jag ut Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker. Jag hade lite svårt att komma in i denna bok. Den var inte svår och den var inte dålig. Trots det så kände jag inte att jag drogs in i boken. Efter halva boken gav jag upp om att känna den känslan, men mot slutet kom den faktiskt. Då ville jag verkligen veta hur allt hängde ihop och då först kunde jag på riktigt uppskatta det vackra i historien.

Julias pappa är en känd advokat i New York, men en dag försvinner han och alla spår slutar i Bangkok. Julias mamma hittar ett kärleksbrev som hennes man skrivit till en kvinna i Burma, men aldrig skickat. Julia bestämmer sig då för att leta efter kvinnan, i pappans hemland. Hon anländer till byn där fadern växte upp och där kvinnan han skrev brevet till ska bo. I byn tehus träffar hon en man som verkar ha väntat på henne. Han börjar berätta en historia för henne.

Historien handlar om pojken Tin Win, som blir blind, och om flickan Mi Mi som föddes med missbildade fötter. Livet förändras för dessa två när de finner varandra. Mellan dem uppstår en överjordisk kärlek. En kärlek som inga omständigheter kan ta död på.

Berättelsen om Tin Win och Mi Mi känns på många sätt som en saga. En sådan kärlek som den de delar, har jag aldrig hört talas om i verkligheten. Jag har faktiskt svårt att föreställa mig att den skulle finnas på riktigt. Jag tror att omständigheter, problem, avstånd och liknande faktiskt skulle kunna påverka känslorna man har för någon annan. Om man sedan inte hörde från denna person på lång tid så skulle man nog ge upp hoppet om att ses igen, och troligtvis skulle man gå vidare med sitt liv. Kanske är det pessimistiskt att tänka så, eller så är det bara realistiskt.