Det som inte dödar oss

Foto: adlibris.com/se

För drygt tio år sedan lyssnade jag på Stieg Larssons Millennium-böcker. De var oerhört spännande och väldigt långa. När David Lagercrantz sedan tog över köpte jag hans första bok, men den blev aldrig läst. Nu har tydligen en sjunde bok kommit i serien och det är ännu en gång en ny författare. Denna bok valdes till bokcirkel och eftersom jag inte läst fjärde, femte och sjätte boken var jag ju tvungen att börja där. 

Det som inte dödar oss är alltså den fjärde boken i Millennium-serien, och den första skriven av David Lagercrantz. Jag kommer inte ihåg när jag senast läst en bok, inte lyssnade samtidigt som jag ägnade mig åt annat. Nu läste jag denna bok på två dagar, trots att en av de dagarna var en arbetsdag. Efter en lite seg början så drogs jag in totalt, och kunde inte sluta läsa.

Frans Balder har utvecklat AI-teknologi, men nu lämnat jobbet i USA och återvänt till Stockholm för att ta hand om sin autistiske son August. Lisbeth Salander har tidigare hjälpt honom att ta reda på hur han blev bestulen på sitt arbete. Nu vänder han sig till journalisten Mikael Blomkvist, precis innan helvetet bryter lös.

Det handlar om digital övervakning, industrispionage, stölder, mord och allt däremellan. Det är inte en vacker bild som målas upp av vårt samhälle. Man kan bli skrämd för mindre. Lisbeth är trots sin tjuriga och kärva personlighet den som lyser som rättvisans stjärna, de svagas förkämpe och räddaren i nödens stund. Mikael är hennes ständige försvarare och när hon ber om något så tvekar han inte att rycka ut. De är ett sammansvetsat team trots att de inte verkar ha någon vidare kontakt mellan katastroferna som de hamnar i.