Flickan i brevet

Foto: adlibris.com/se

Flickan i brevet är Emily Gunnis debutroman. Jag gillar den, och den överraskade på ett oväntat sätt. Utan att avslöja exakt hur detta blev så kan jag säga att boken gjorde en sorts genreglidning, som jag inte hade förväntat mig. 

I nutid så är Sam journalist med en liten dotter och en man som hon för tillfället bråkat så mycket med att hon och dottern flyttat in hos hennes mormor. Hos sin mormor hittar Sam en bunt brev, som hon blir nyfilen på och börjar läsa. Breven är skrivna på 1950-talet, av en flicka som heter Ivy.

När Ivy blir gravid utan att vara gift övertygar hennes styvfar hennes mamma om att det bästa är att de skickar henne till St Margaret´s, ett hem för flickor som hamnat i olycka. Där ska de bli omhändertagna av nunnorna och de oönskade barnen kan adopteras bort. Det hela låter bättre än vad det är. Flickorna får slita hårt med arbete och de blir tvingade att skriva på papper om att adoptera bort sina barn. Det är hemsk att lyssna till Ivys berättelse om livet på St Margaret´s. Det är rent ut sagt vedervärdigt hur de boende där behandlas. Ivy försöker länge skriva brev till sitt barns pappa, och hon lever länge på hoppet att han ska komma och hämta dem. 

St Margaret´s ska i nutid rivas och Sam får bråttom att ta reda på vad som hände där. Hennes upptäckter kommer att binda ihop Ivys liv med hennes eget och den kända tv-programledaren Kitty.

Även om handlingen i boken inte är helt sann så bygger den på historisk fakta om katolska kyrkans Magdalenatvätterier. När sanningen om dem avslöjades så skakade nyheten England och Irland. Jag förstår varför. Det är som sagt hemsk att höra om de stackars flickorna som fick slava och lämna ifrån sig sina barn. Boken var också spännande, när man fick följa Sams forskande i historien, som också var en kamp mot klockan.